En föreställning är sällan bara skådespeleri och repliker. I kulisserna – eller rättare sagt i orkesterdiket eller bakom scen – arbetar ett antal musiker för att bygga upp stämningar, förstärka känslor och följa med i varje scenbyte. Teaterorkestern spelar en avgörande roll i hur en föreställning upplevs. Musiken kan leda publiken genom hela berättelsen utan att synas, men ändå vara djupt kännbar i varje nerv och i varje person som håller andan när något oväntat händer.
Vanligtvis är teaterorkestern mindre än en symfoniorkester. Antalet musiker kan variera beroende på föreställningens skala och budget, men i teater är det ofta ett mindre band eller ensemble. Trots sin begränsade storlek har en teaterorkester en rik bredd. Vanliga instrument inkluderar piano, slagverk, stråkinstrument som fiol och cello, samt blåsinstrument som klarinett, flöjt och trumpet. Elektroniska ljud eller samplingar används också ofta för att skapa specifika effekter, särskilt i moderna produktioner.
Pianot är ett av de mest mångsidiga instrumenten i teatermusiken. Det används både för att bära melodier och för att skapa rytmiska accenter. I teater fungerar pianot ofta som en musikalisk följeslagare, nästan som en berättarröst i ton. När något lustigt händer kan pianisten snabbt gå över till ett klurigt, studsande tema. När ett mysterium uppstår – eller när någon smyger över scenen – kanske pianot spelar tysta, darrande toner i moll. Det är inte ovanligt att pianisten är lika mycket dramatiker som musiker.
Gitarren är ett instrument som ofta förknippas med populärmusik, men den har också en självklar plats i många teaterproduktioner, särskilt i teater där känslan av närhet och direkthet är viktig. Akustiska gitarrer används för att skapa en varm, berättande ton – som när en karaktär sitter vid en lägereld, minns något viktigt eller sjunger en enkel visa. Den mjuka klangen från gitarren kan bära en hel scen, särskilt i mer lågmälda ögonblick. Elgitarren används mer sällan, men i föreställningar med modernare uttryck eller där kaos och energi dominerar – som i ungdomsteater eller rockigare musikinslag – kan en distad gitarr förstärka känslan av uppror, osäkerhet eller glädjefylld energi. Gitarren fungerar också ofta som ackompanjemang vid sång, särskilt när skådespelarna själva spelar – något som bidrar till den levande, organiska känslan i teater för unga.
Stråkinstrumenten tillför känsla och djup. Fiolen kan dra ut en sorglig ton, mjuk och lång, när en karaktär känner sig ensam. Cellon kan dåna hotfullt när något olycksbådande närmar sig. I scener av stillhet eller hopp används stråkarna ofta för att bära ett tema som långsamt växer och breder ut sig, nästan som en känslomässig våg. De används inte bara för vackra melodier – ibland spelar de korta, hackande fraser som skapar stress eller osäkerhet. Ett snabbt crescendo från violiner kan markera att något plötsligt händer, som när någon tappar sin mössa, eller när en hemlig dörr öppnas.
Slagverk, i sin tur, är det instrument som nästan alltid fångar publikens öron först. Trummor, cymbaler, marimba, xylofon, tamburin – hela arsenalen av ljud som går att slå på, skaka eller skrämma med. Slagverket markerar ofta rörelse på scenen. En karaktär som springer iväg kan följas av studsande trumslag. En krasch i en konflikt förstärks av cymbaler. I vissa fall kan ett enda litet slag med triangeln få en hel sal att hålla andan – särskilt om det sker precis före ett skämt eller en avslöjande replik.
Blåsinstrument, som klarinett, flöjt och trumpet, tillför färg och lekfullhet. Flöjten passar särskilt väl till lätthet, till flygande rörelser eller fantasifulla miljöer. Den kan illustrera fåglar, vind eller en magisk trollformel. Klarinetten rör sig smidigt mellan allvar och humor – ibland varm och len, ibland gnällig eller kvittrande. Trumpeten har ett mer tydligt, signalartat ljud och används ofta för att markera triumf, upptåg eller för att väcka uppmärksamhet.
Ljudillustrationer – så kallade foley-ljud – används ofta tillsammans med musiken för att skapa miljöer eller överraska. Det kan handla om ljudet av regn, dörrar som gnisslar, fotsteg i grus, eller plötsliga smällar. I vissa produktioner skapas dessa ljud live med olika rekvisita, i andra kommer de från samplade ljud. Att höra vinden vina i en scen där en karaktär står ensam på en kulle förstärker känslan av utsatthet. När en scen plötsligt fylls av kaos – springande figurer, tappade föremål, krockar och rop – kan orkestern gå från ordnad struktur till disharmoni. Slagverk börjar skramla, blåsinstrumenten vrider på tonerna, och stråkarna spelar i olika riktningar. Det är musikens sätt att visa att världen på scen skakar.
Vid scener med spänning spelar orkestern ofta i tyst samklang med publiken. Personer sitter tysta, koncentrerade, ibland med ögon stora som tefat – och musiken ligger där som ett hjärta i bakgrunden. Ett pulserande ljud från en bas, ett stigande tremolo från stråkar, eller ett flämtande andetag från ett blåsinstrument. Musiken talar till känslan, den säger: något håller på att hända, men vi vet inte vad.
Det intressanta med teatermusik är att den aldrig förutsätter att man inte förstår. Tvärtom förlitar sig teatermusiker ofta på publikens intensiva lyssnande, deras känslighet för stämningar. Musiken bär berättelsen, hjälper personerna att förflytta sig mellan olika känslolägen, förstärker det som sker på scen – ibland med stora gester, ibland så försiktigt att det nästan inte märks. Men utan den skulle teatern kännas platt, tyst och ofärdig.
Bakom varje lyckad föreställning ligger alltså en noggrann musikalisk väv. Den är inte alltid synlig, men den känns. Och när människorna efteråt går hem och nynnar på melodin från scenen, eller återupplever en dramatisk scen i sitt inre – då vet man att orkestern har gjort sitt jobb.